Hard work

Nu drar jag till Friskis&Svettis och gymmar. Bästa sättet att starta en morgon! (Förutom att vakna mellan Robin och Liv). Idag är det full on study-mode som gäller då åtminstone grammatiktentan ska betas av. Kom igen!

källa

Your goal

Hej igen...

Jag får nästan dåligt samvete av att skriva eftersom det var så länge sedan. Över ett halvår. Jag tror det är det längsta uppehållet hittills. Det finns ett väldigt tydligt samband mellan uppehållet och lärarprogrammet. Jag har verkligen haft fullt upp med att hinna med allt som det har medfört.

Egentligen är det väl okej men jag saknar att ha ett ställe där jag kan följa Livs utveckling. Vår härliga, vilda och älskvärda unge! Det blir bara roligare och roligare att vara hennes förälder. Spädbarn är jättesöta men inget slår att kunna kommunicera med den här otroliga lilla tjejen (som faktiskt inte är så liten längre). Hon är fortfarande lika bestämd med ett jäkla humör men har lagt till sig med en funderande sida vilket gör att det numera är relativt lätt att resonera med henne. Tidigare har det varit lite svårt att hejda upp henne när hon väl blivit arg men det är som sagt lättare att hantera nu. Att dansa och sjunga är det bästa som finns. Dessutom älskar Liv bebisar, och är på förskolan det barnet personalen använder sig av när de inte hinner med alla barnen. Då ber de Liv passa de allra minsta för de vet att hon springer och hämtar nappar och kramas och pussas i alla oändlighet om det behövs. Härom veckan fick Robin och jag ett sms från en av Livs förskollärare där det stod "Hej. Tänkte bara informera er om att Liv just ringde er och beställde en bebis. När hon la på sa hon "nu var det klart" :) Ms Karlsson".

Förhoppningsvis kan jag fortsätta skriva någorlunda regelbundet. Skulle vara skönt att få lite kontinuitet på bloggen. Annars kan ni ju alltid följa mig här. Det är en blogg som startats av mitt kompisgäng på Mälardalens Högskola. Pretty fun actually :)

"So love the one you hold

And I will be your goal

To have and to hold

A lover of the light"

- Mumford & Sons

Vet inte riktigt varför jag skriver. Borde sova... Imorgon är det till att gå upp med tuppen för jag ska vara på jobbet kvart i sju. Min älskade mamma hjälper till med Liv fram tills jobbet börjar och då får Liv leka med Noah i en och en halv timme innan Robin kan komma och hämta henne vid halv 10 efter sitt jobbpass. Lite pusslande helt enkelt. Jag längtar tills skolan börjar! Inte bara för att jag vill komma igång utan även för att jag känner mig helt slut i kroppen och huvudet efter allt jobb. Jag tycker verkligen om att jobba med seniorer och trivs riktigt bra på jobbet men jag är ovan vid att jobba heltid och jag känner hur det börjar påverka mig. Förra veckan var jag borta tre dagar för att jag kände mig så risig. Nu mår jag bättre i kroppen men huvudet hänger fortfarande inte med till hundra procent. Konstig sinnesstämning jag har... Robin jobbar natt och Liv sover. Jag får fan inget vettigt ur mig. Skriver en annan dag.

The power of sleep

Jag sitter och gör mest ingenting. Efter ett intensivt jobbschema känns det lite som om jag har sockervadd i huvudet istället för en hjärna. Perfekt tillfälle för att blogga. Robin jobbar natt vilket betyder att jag är ensam hemma med hund och barn. Med tanke på att jag gick upp halv sex, efter fyra timmars sömn, kunde man lätt anta att det inte var upplagt för en awesome kväll men vi har verkligen haft det jättemysigt. Jag älskar dagar där ingenting krånglar. Det händer inte överdrivet ofta som småbarnsförälder vilket gör guldkorn som denna kväll än mer värdefull. Jag hämtade Liv från förskolan (den enda dagen på nio veckor hon kommer ha gått), vi gick och handlade i maklig takt och åkte rutschkana på gården innan vi gick upp till lägenheten. Sedan har vi busat, läst, städat och lagat mat. Vi åt tacos tillsammans framför TV:n och jag slås konstant av hur stor hon har blivit. För första gången fredagsgodis till Aristocats, tandborstning och läggning kloockan 19.45. Liv lade huvudet på kudden med en armen runt Villemo och Bebis och den andra armens hand i min mun. Jag hann sjunga första stofen ur "Nu i ro slumra in" innan hon somnade. Det är otroligt hur bra hon är på att sova i eget  rum. Hon kommer dock tidigt på morgonen för att sova resten av natten med oss. Mys!

-----------------------

Här somnade jag. Jag sa ju att jag var trött!

I just called to say...

Jag ville bara säga hej efter våra härliga semesterdagar i Rötviken, Jämtland, med Robins bror Johan med sambo Johanna och son Joakim. Mellan Liv och Joakim är det som ni kanske vet bara 1 år och 4 dagar. Supermysigt och välbehövligt. Fantastiskt vackert var det också och jag känner mig laddad med ny energi.

Sen tänkte jag att jag skulle tala om att både jag och Robin kom in på våra program! Ett nytt kapitel i vår historia och äntligen är vi på gång känns det som. Nu har vi påbörjat resan mot våra framtida yrken och det känns underbart.

Nu ska jag busa med mitt Liv <3

"Hundred kids"?

Ytterliggare en kväll själv och en ensam natt som väntar alldeles runt hörnet. Teija var vänlig nog att berätta att hon har svårt att föreställa mig ensam och undrade om jag bruka prata med mig själv eller sjunga för att få det att verka som om jag inte var själv... Hm, känns väl sådär om de som står mig närmast tror att jag inte kan vara by my self. Det hör dock till ovanligheterna att jag är det i och för sig vilket gör att det kanske inte är helt taget ur luften. Får dock en känsla av att det finns vissa likheter mellan mig och Michael Scott i The Office (US version) då han som barn beskriver vad han vill göra i livet.



Inte helt okej.

Mycket av min tankeverksamhet de här dagarna går till att tänka på nästa torsdag. Det känns som om min framtid kommer avgöras då... Lite dramatiskt, I give you, men det är det känslopåslaget jag har. Det är ändå fem år av mitt liv som bestäms i och med antagningsbeskedet. Häftigt och stort. Lite läskigt. Jag hoppas verkligen både jag och Robin kommer in. Det skulle vara så värt.

Jäklar vad det suger att vara hemma utan min lilla familj! Robin fortsätter att vara duktig på att skicka bilder till mig och det får han en extra stjärna på himlen för. Utöver alla andra jag genom åren dedikerat honom.

Glad tjej som tycker om att åka bil :)

Liv med en av sina favoriter Felix Roos.

Här har Liv, enligt Robins utsago, satt sin docka Villemo i gungan. Varje gång hon gav gungan fart så  skrek hon "Wiiieee!". 

Idag har jag återigen pratat med My och Teija för att inte känna mig helt ensam. Istället för ett avsnitt av någon serie har jag idag även pratat en timme med min käre far. Det är alltid trevligt. Jag är så glad över vår relation idag, och tackar min lyckliga stjärna för att jag vuxit ur min "svart och vit-period" som höll på att sabba x-antal av mina relationer. Det är svårt att leva med så mycket ramar och minfält som en konstant i sitt liv. Det känns som om att bli gravid och att jag blivit mamma har luckrat upp en hel del av mina minst smickrande drag. Jag hoppas att det inte bara är önsketänkande. Nu kallar sängen.

Summer nights

Liv, Robin och Kol befinner sig uppe på landstället i Dalarna medan jag jobbar hemma i Eskilstuna. Detta är ett recept för riktigt dåliga dagar för mig. Det blir lite lättare med hjälp av klipp som det ovan (Robin skickar bilder och små videosnuttar på Liv till min mobil för att jag ska överleva att de ska sova borta i tre nätter), och det faktum att de två har skitkul tillsammans. Som tur är trivs jag på jobbet, har sköna arbetskamrater och en bra chef vilket bidrar till att den delen av mitt liv känns meningsfull. Äntligen fick jag min delegering idag och det känns riktigt skönt att kunna känna att jag kan hjälpa till med allt till hundra procent. Liv är inne på sin tredje vecka med ledighet från förskolan och det är skönt att vi kommer lyckas ha henne hemma sju av tio sommarveckor; först fyra veckor, tillbaka till förskolan i tre och sedan ledig igen. Jag var precis inne på Mälardalens högskola och kursstart för HT 12 är den 3 september. Det är riktigt sent! Eller? Jag vill bara börja! Jag skriver det trots att det finns en risk att jag kommer ångra mig i ett senare läge men just nu är den övervägande känslan att jag bara vill komma igång. Gymnasielärare i svenska och engelska. Sounds good to me. Förhoppningsvis kan jag läsa till mig en specialpedagogexamen längre fram. Ikväll har jag hållit ensamheten stången med att prata med My som jag tvingade att hålla mig sällskap när jag väntade på bussen och genom att prata med Teija som befinner sig i Kroatien via Skype. God, how I love technology! Kvällen har rundats av med senaste avsnittet av Rizzoli and Isles. Nu är det sängen som gäller! Imorgon väntar en morgonpass med Zumba, ett besök hos polisen, ett hos banken och sedan jobbet.

Här bjuder jag på två bilder som Livs förskolelärare ms Ellneskog skickat till mig under vårterminen:

Power of love

Jag vet att det var länge sedan jag skrev, och jag tänker inte lova att börja skriva regelbundet igen. Det händer så mycket hela tiden. Jag känner att jag har fullt upp med att bara leva mitt liv. Liv har börjat på förskolan, jag och Robin tog oss helskinnade igenom våra respektive kurser på högskolan och nu pågår sommarjobbandet för fullt. Jag ville bara skriva att jag känner mig så lyckligt lottad. Ofta går jag runt med en känsla av att ingen kan möjligtvis vara lika lycklig som jag. Jag vet att det är fler som har den känslan och det gör mig glad att tänka på. Efter mamma och pappas skilsmässa och allt den förde med sig, efter det att jag hoppade av gymnasiet och perioden då vi överlevde på lånade pengar från människor vi älskar, efter Madeira, så känns det som om jag har hittat rätt. På något sätt har alla dessa händelser lett mig till var jag är idag. I en relation där jag får vara mig själv helt och hållet har jag lärt mig att älska med hela min själ och lärt mig att ta emot samma kärlek. Och jag har fått Liv. Jag har aldrig varit troende, om man inte räknar när jag var sju år gammal och tyckte mig se en smiley i molnen som jag i några månader bestämt hävdade var Gud, men att vara mamma till den här fantastiska personen är det närmaste jag kommit en religiös upplevelse. Usch, vad pretatiöst det låter! Det är svårt att beskriva kärlekskänslan till henne utan att det låter tillgjort... Jag ville egentligen bara skriva hur glad jag är för att kärlek finns. Till föräldrar, syskon, vänner, partner och barn. Jag får ibland för mig att kärlek är nyckeln, och att den tillåter oss att aldrig dö. Som om kärlek är den energi som människosläktet kommer lämna som arv när jorden ger upp. Jag hoppas det.

Torsdag den 12 juli klockan 13:00 får jag och Robin veta om det blir lärarprogrammet för mig och socionomlinjen för honom. Fingers crossed!

The return of... me

Jag vet att det är över två månader sedan jag uppdaterade bloggen. Jag har inget annat försvar än att vi har haft mycket att göra och jag har varit trött. Mycket har som vanligt hänt under dessa två månader så vi kör en kort sammanfattning tycker jag. Jag har blivit klar med gymnasiet (!), Robin och jag har firat fyra år tillsammans och två år som förlovade, vi har firat Livs andra jul med mamma, Janne, Ante, Nora och mormor ute på Söderängen och vi har firat nyår uppe i Stockholm med Angdo, Anna och Teija. Förutom detta så har Liv kommit in på ett dagis, British Mini, vilket gör att vi kommer börja skola in henne den 20 februari. Både jag och Robin har dessutom blivit antagna till fristående kurser nu under våren, pedagogik för mig och sociologi för honom, på Mälardalens Högskola. Phuw! En bra sammanfattning om jag får säga det själv.

Gällande Liv och dagis måste jag erkänna att det är lite obehagligt att någon annan kommer att ta hand om mitt barn några timmar varje vardag. Jag vet att hon kommer älska det men jag tror det finns en risk att jag står klistrad vid fönstret på dagis hela dagen. Då kommer i alla fall snabbt få reda på vem Liv är; för hennes mamma är det tokiga tanten som gråter på gatan varje dag. Skämt åsido känns det stort, och på något plan vuxet att ha barn som är så pass gammalt att hon går på dagis. Sen ser jag fram emot att börja plugga på högskolan; studier på den här nivån har så länge jag kan minnas varit mitt mål. Jag längtar otroligt mycket till i höst då utbildningen kickar igång på riktigt. Jacques socionomexamen peppade mig än mer att verkligen satsa på den utbildning som passar mig. Hon var så fin och det är svårt att förklara hur stort det kändes att sitta och titta på när hon fick sitt diplom.

Avslutningsvis måste jag säga att jag tror att 2012 kommer bli ett fantastiskt år med att börja på dagis och rätt högskole- och universitetsprogram, Ung Vänster-läger och Hollandresa i sommar men detta kommer att vara Mayas år och jag längtar efter hennes entré.

Nu ska jag ringa Teija och tjöta lite <3

Kraften i ett minne

Jag satt på bussen idag på förmiddagen. Jag var på väg till högskolan och tänkte inte på något speciellt. Efter en station klev det på en äldre man som satte sig på sätet framför mig. Helt plötsligt översköljdes jag av minnen av min morfar. Efter någon sekund kom jag på att mannen framför mig använder samma rakvatten min morfar alltid hade. Mina ögon tårades av oförställd glädje och resten av bussresan ägnade jag åt att sniffa på en okänd man på Hällby-bussen. Jag låter ju inte riktigt klok men det är häftigt hur minnet kan triggas igång av till exempel lukter. Jag är så tacksam för min morfar. Han är ett av mina barndomsminnen som fortfarande är helt intakt. "Hans" Johannes Hendricus de Klonia gick bort 2001-01-01. Det är samma år jag skulle fylla tolv år. Trots att han var sjuk mycket under de tolv åren har jag bara fina och lyckliga minnen av honom. Om jag blundar kan jag se honom sitta på knä framför badkaret när jag och My badar och vi använder en tvättsvamp på hans rygg så han blir dyngsur. Han lät oss blöta ner hela honom och skrattade med oss när vi kiknade av skratt åt han miner när det rann vatten ner i ansiktet på honom. Jag minns hur glad han blev när vi gjorde pärlhalsband åt honom i svenska och holländska färger i födelsedagspresent, och hur han tog på sig dem direkt för att fortfarande ha kvar dem när vi åkte därifrån. Jag kommer ihåg hur han uttalade min mammas namn ("Ifonne) med all världens kärlek i rösten, hans fina blå ögon och hur han kallade mig och My sina små konstnärer. Efter alla dessa år och trots att jag vet att han inte alltid var lätt att leva med som partner eller förälder är han oförstörd för mig.

Det är jag tacksam för.

-------------------

I see trees of green, red roses too

I see them bloom for me and you

And I think to myself what a wonderful world

I see skies of blue and clouds of white

The bright blessed day, the dark sacred night

And I think to myself what a wonderful world

The colors of the rainbow so pretty in the sky

Are also on the faces of people going by

I see friends shaking hands saying how do you do

They're really saying I love you

I hear babies crying, I watch them grow

They'll learn much more than I'll never know

And I think to myself what a wonderful world

Yes I think to myself what a wonderful world

 

- Louis Armstrong, What a wonderful world

---------------------------