Jag vet att det var länge sedan jag skrev, och jag tänker inte lova att börja skriva regelbundet igen. Det händer så mycket hela tiden. Jag känner att jag har fullt upp med att bara leva mitt liv. Liv har börjat på förskolan, jag och Robin tog oss helskinnade igenom våra respektive kurser på högskolan och nu pågår sommarjobbandet för fullt. Jag ville bara skriva att jag känner mig så lyckligt lottad. Ofta går jag runt med en känsla av att ingen kan möjligtvis vara lika lycklig som jag. Jag vet att det är fler som har den känslan och det gör mig glad att tänka på. Efter mamma och pappas skilsmässa och allt den förde med sig, efter det att jag hoppade av gymnasiet och perioden då vi överlevde på lånade pengar från människor vi älskar, efter Madeira, så känns det som om jag har hittat rätt. På något sätt har alla dessa händelser lett mig till var jag är idag. I en relation där jag får vara mig själv helt och hållet har jag lärt mig att älska med hela min själ och lärt mig att ta emot samma kärlek. Och jag har fått Liv. Jag har aldrig varit troende, om man inte räknar när jag var sju år gammal och tyckte mig se en smiley i molnen som jag i några månader bestämt hävdade var Gud, men att vara mamma till den här fantastiska personen är det närmaste jag kommit en religiös upplevelse. Usch, vad pretatiöst det låter! Det är svårt att beskriva kärlekskänslan till henne utan att det låter tillgjort... Jag ville egentligen bara skriva hur glad jag är för att kärlek finns. Till föräldrar, syskon, vänner, partner och barn. Jag får ibland för mig att kärlek är nyckeln, och att den tillåter oss att aldrig dö. Som om kärlek är den energi som människosläktet kommer lämna som arv när jorden ger upp. Jag hoppas det.
Torsdag den 12 juli klockan 13:00 får jag och Robin veta om det blir lärarprogrammet för mig och socionomlinjen för honom. Fingers crossed!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar