Vid Östernäs brygga väntade en ambulans på oss och till min lättnad fick både Robin och mamma följa med. Jag trodde fortfarande att jag skulle mötas av irritation på SÖS för att jag tog upp deras dyrbara tid när det inte var något "fel" med mig. Två barnmorskor mötte oss vid SÖS när vi kom fram och jag fick ett rum på en gång och blev undersökt 2 minuter efter vår ankomst. Barnmorskan tittade på mig och Robin och sa:
- Du är öppen 2 cm och livmodertappen är helt utplånad. Grattis! Ni kommer bli föräldrar i natt.
Robin och jag tittade på varandra och började skratta. Det var ett sånt chockbesked att det inte gick att ta in. Liv var beräknad till den 20 september och det här var mitt i natten/tidigt på morgonen söndagen den 8 augusti. En läkare från Neonatalavdelningen kom in på vårt rum och förklarade vad som skulle hända när Liv kom. Hon beskrev att Liv kanske skulle ha svårt att andas eller problem med hjärtat och behöva akut hjälp när hon kom ut. Att nu i efterhand försöka beskriva den surrealistiska känslan att få den informationen är svårt. Det var som om en kall hand kramade om hjärtat. Jag och Robin tittade på varandra rätt vettskrämda (årets underdrift) då mamma klev in och frågade läkaren om allt detta inte borde vara färdigutvecklat hos Liv med tanke på att hon var nästan 34 veckor. Självklart var det så men hon ville bara förbereda oss på vad som skulle hända om komplikationer uppstod. Här blev vi äntligen själva ett tag. Det var en fin stund, om än läskig, att sitta med Robin och gång på gång säga "Nu kommer hon" och "Vi blir föräldrar nu" (vilket jag inte riktigt förstått än).
De timmar som följde var bara en enda lång väntan. Jag stannade vid 4 cm. Trots att sammandragningarna/förvärkarna höll igång hände ingenting. Läkaren med barnmorskan jag hade då bestämde vid klockan 22:00 på söndagen att de skulle försöka stanna upp förlossningen, och eftersom Liv var så tidig ville de inte sätta igång mig. Hade jag kommit in 4 veckor senare hade de hjälpt mig på traven. Så jag fick sammanlagt 3 omgångar av Brikanyl som är muskelavslappnande. Dessa gjorde i sin tur att jag inte kunde sova då man får hjärtklappning av den. Den tredje bad jag ingående att få slippa men det fick inte jag bestämma sa de. Nu i efterhand blir jag upprörd av att tänka på det för både jag och Robin sa nej men det var ingenting som respekterades.
På måndagsmorgonen vid klockan 10:00 blev jag flyttad från förlossningsavdelningen då de tyckte att jag tog upp sängplats som kunde användas till någon som faktiskt skulle föda. I det här läget var vi ganska uppgivna eftersom jag hade ont men ingenting hände! På avdelning 63 blev jag undersökt efter 30 minuter och de beslutade att flytta ner mig till förlossningen igen då de inte vågade ha kvar mig där. Jag var ju öppen 4 cm, utplånad livmodertapp och buktade hinnblåsa - jag skulle föda. Enligt dem.
Klockan 11:00 fick jag sätta mig i badet. Det var en befrielse. Jag tyckte att jag slappnade av mer och kunde hantera värkarna bättre. Robin satt bredvid mig på en stol. Höll min hand under sammandragningarna och sjöng med mig. Med jämna mellanrum kom en barnmorska in och kollade Livs hjärtslag. Genom allt detta verkade hon helt opåverkad. Vår starka tjej. Klockan 13:30 tog Åsa Borg Bjurdalen över. Och därigenom min räddning. Hon var den första barnmorskan som lyssnade på oss när vi sa att vi inte orkar så mycket mer. Åsa verbaliserad våra tankar då hon sa att när jag steg upp ur badet så skulle hon undersöka mig och sen kunde vi diskutera om vi kanske skulle sätta igång mig. Under hela den här tiden höll sig mamma i bakgrunden. Än idag vet jag inte var hon befann sig under stora delar av den här tiden men när vi ringde så kom hon. Mamma var den som förklarade för oss hur ofta vi skulle vara tvungna att byta barnmorska, hon handlade tidningar och havrebollar och peppade oss.
Jag gick inte upp ur badet förrän kl. 15:30 och blev undersökt på en gång. Vi hade Åsa på söndagen mellan 11:00 och 13:30 så hon hade undersökt mig då så trots att jag fortfarande bara var öppen 4 cm kände hon en ”stor skillnad”. Enligt henne buktade hinnblåsan mycket mer och Livs huvud hade sjunkit ner. Hon undersökte mig igen 18:30 och då hade jag öppnat mig till 5 cm och sa då att hon kunde lova att förlossningen dragit igång.
Nu vaknar vår lilla groda så jag får slutföra det här imorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar