Det är på tiden att jag skriver min, och vår, förlossningsberättelse. Mamma har rätt när hon hävdar att jag behöver bearbeta den upplevelsen. Emellanåt får jag ångestpåslag när jag tänker på de dygnen. De är så präglade av förvirring, smärta, lycka, oro, trötthet, och en känsla av maktlöshet att det är svårt att ta in.
Allt började på lördagskvällen. Jag, Robin, min mamma, Janne, mina syskon Ante och Nora, Jacque, Emil, mammas bästa vän Ibbe och två hundar befann oss ute på Gräskö; en ö i Stockholms norra skärgård. Vi hade kräftskiva och hade satt oss för att spela kort efter maten. Klockan var mellan 22:00 och 23:00 och jag gick på toaletten. Jag blödde. Jag ropade på Robin som kom och hämtade sedan min mamma. På mammas inrådan satte jag mig i duschen. Jag hade haft sammandragningar med 15 minuters mellanrum under dagen men det var ingenting jag registrerade. I duschen kom de tätare och mamma beslutade sig för att ringa in till SÖS för att fråga hur vi skulle gå vidare då jag fortfarande blöder. Först såg det ut som om jag skulle bli hämtad i helikopter men då det var ett "Ronja Rövardotter-oväder" den kvällen bestämdes det efter många om och men att sjöräddningen skulle komma och hämta mig. Jag har ett sådant fint minne av det som hände där i huset. Mitt i allt kaos, smärta (tyckte jag då eftersom jag inte fött barn än) och mina påslag av oro över att "vara till besvär" så var det en väldigt fin stämning. Jag satt påklädd på toalettstolen och alla (exklusive Ante och Nora) stod eller satt runt omkring mig. Mamma skötte all kontakt med SÖS. Janne hjälpte mig att andas (vilket hjälpte mig ända fram till dess att jag var öppen 7 cm) och Robin satt bredvid mig och höll mig i handen. Hundarna låg alldeles lugna på badrumsgolvet. Det var som om de kände på sig att något speciellt var på gång.
Kring klockan 01:00 begav jag, mamma och Robin oss ner mot bryggan för att bli hämtade. Janne stod redan där nere med en ficklampa för att signalera till Räddningstjänstens båt. Efter att ha åkt till fel sida av ön kom båten äntligen fram och jag fick lägga mig på en bår. Sjuksystern som hade hand om mig verkade känna mig då han i detalj berättade allt som skulle hända med mig på väg in till SÖS samt förklarade vad all utrustning var till för och på så sätt stillade mitt kontrollbehov. Utöver det fick jag beröm för fina blodkärl och att jag inte hade problem med nålar så honom trivdes jag med.
Nu måste jag amma så jag fortsätter den här redogörelsen senare. Förhoppningsvis imorgon.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar