Holiday with a twist

Jag blir helt handikappad utan internet.. Läskigt avskärmad. Nu är Robin och jag hos Jacque och Emil så detta blir det första inlägget på ett bra tag.

Den tid här hemma går obehagligt fort och vi skulle helst umgås med alla i flera veckor och insupa våra vänners och släkts sällskap så att vi kan ta med oss det ner till ön. Nu går ju inte det riktigt och jag är bara tacksam för att alla har haft tid att träffa oss.

Det är lite för ambivalent dessa dagar med en stark längtan tillbaka till Madeira där vi är "själva" och där det känns som om vårt liv inte ligger under lupp och blir bedömt från höger och vänster (och ja, det är bara jag som mår dåligt över detta då min bättre hälft inte kunde bry sig mindre) för att jag ska kunna skriva ingående om vad vi gör när vi är hemma. Den känslan av längtan står i skarp kontrast mot att jag verkligen, verkligen inte vill åka tillbaka. Jag trivs i Sverige och jag älskar att jag har mina syskon i närheten, mamma, mormor, Ibbe, Joakim och Lisa. Det blir för tomt på ön. Vi är riktigt bra på att underhålla oss själva och Robins sällskap är det jag värdesätter mest - detta i sig betyder på intet sätt att jag inte behöver mina andra relationer. Hela jag är rätt kluven och då är det skönt att tänka på att jag snart får träffa Mord och Tessan, samt det faktum att jag tycker mitt jobb är roligt.

Sen vill jag passa på att tacka för alla lyckönskningar gällande min och Robins förlovning. Både via blogg, mail, telefonsamtal och ansikte mot ansikte. Det värmer! Livet som förlovad är fortsatt bra, inga direkta skillnader mot tidigare förutom att det är en mäktig känsla att vi genom detta symboliserar att vi vill tillbringa resten av våra liv tillsammans. Däremot kan jag bli besviken på vissa människor - jag menar, hur är det möjligt att man är så sårad att man inte kan formulera ordet grattis? Även om man inte tycker om mig... Även om man hatar mig? Inte ens ett enkelt grattis? Really?