Words are not enough

Jag vet inte hur jag ska ta mig igenom det här inlägget.

Jag och Robin åker imorgon. Vid den här tiden om ett dygn har vi redan checkat in. Det är så stort, häftigt och läskigt. Och ja, jag är medveten om att det bara är ett år. Men jag vet inte hur jag ska stå ut med att lämna alla här hemma. Mamma, Ante och Nora.. Ibbe och Janne. Mormor, Angdo och Anna. Och hur ska jag klara mig utan söstra mi? De är så många som jag bara lämnar. Men jag vet att det är rätt. Robin och jag förtjänar det här.

Mest av allt kommer jag sakna Teija. Min bästa vän. När jag tänker på att jag måste lämna henne i Sverige får det mig att inte vilja åka. Trots att jag vill det. Hon är så klok och vacker, och underbar och fantastisk. Hur ska jag kunna stå ut med att veta att jag inte kan ringa precis när jag vill eller åka och träffa henne när jag känner för det. Vilket är jämt... Hon är en lika naturlig del av mig som att jag andas.

Jag vet att det bara är ett år. Men ibland kan det kännas jävligt långt...

Time - Time will be kind once we're apart
And your tears - Tears will have no place in your heart
I wish I - I could say how much I'll miss you, when you're gone
All my love for you will go on and on and

.