Jag har väntat..

Bakslaget kom förra veckan. Jag fick inte ihop det. Prestationsångesten kom krypande och det kändes som om en ovälkommen ex-pojkvän började höra av sig. Jag är så van med ångesten. Den har nästan blivit som en kär gammal vän trots att den kväver mig. Jag var inte så rolig förra veckan. Svår att komma fram till. Omöjlig att resonera med. Det var som om hela min insida knöt sig.

Älskade, älskade du sa tillslut ifrån på skarpen. Först försökte jag sparka bakut. Eller, det var inte jag, utan ångesten i mig som gjorde ett sista försök att dominera. Vi tyglade honom. Tillsammans. Och jag fick allting jag skulle gjort. Med godkänt som ambition. Inget mer då inget mer behövs.

Nu sitter jag på högskolan och har redan gjort mer nu än vad jag hade förra veckan i fredags. Och jag vill bara säga tack. Tack för att du orkar. Tack för att du hjälper. Tack för att du älskar.

"Jag måste lära mig från grunden

Jag måste omvärdera allt

Du är svår att leva utan

Jag är svår att leva med"

- Lars Winnerbäck, Jag har väntat på ett regn

 
.