Jag ligger i sängen, blå himmel och sol utanför. Jag dricker alkoholfritt vitt vin och äter jordgubbar. Lyx. Samtidigt tittar jag på Mamma Mia! och gråter. Som alltid. Den trycker på så många knappar inom mig att det är på gränsen till löjligt. Jag gråter och Liv sparkar som för att låta mig veta att jag inte är ensam. Var jag än är och oavsett vilket humör jag är på tänker jag på mamma när jag hör den här sången.
Varenda gång blir jag så uppfylld av en samhörighet med henne att jag får för mig att ett faktiskt fysiskt band existerar mellan oss. Och jag gråter. Gråter för att jag är vuxen och inte kan gå tillbaka i tiden för att sova bredvid henne, låta henne läsa saga för mig eller bara hålla henne i handen och veta att hon ser till att jag är omhändertagen. Ibland säger My att jag inte ser hennes fel och brister vilket inte är korrekt. Jag vet rätt mycket om henne. Kanske inte som hon känner mig men det är nog så det ska vara i förhållandet mellan förälder och barn. Jag vet att vi inte skulle kunna bo ihop en längre tid. Men jag älskar henne. Inte trots de drag jag inte tycker om utan med dem. All the way. Jag är så glad för att den här filmen finns. Jag behöver bara tänka på den för att komma ihåg hur mycket jag älskar min häftiga mamma.
"Sometimes I wish that I could freeze the picture
And save it from the funny tricks of time
Slipping through my fingers...
Slipping through my fingers all the time"
.
1 kommentar:
Bandet är verkligt du kommer att upptäcka det med Liv!
Älskar dig
Skicka en kommentar