En vecka kvar. Det första Robin och jag sa nu på morgonen var att om exakt en vecka sitter vi på flygplatsen. Det är lite läskigt faktiskt. Stort. Vi ska flytta hem efter 11 månader. Vad mycket som kan hända på så kort tid. The understatement of the year.
Igår hade vi en urmysig kväll med Anna och My. Maten var fabulös som vanligt när min bättre hälft står vid spisen och sällskapet var mycket trevligt. Kvällen resulterade dock i att jag inte kan få bort bilden av Anna som tittar ut ur en grön sopbehållare i ett fullt klassrum. Man säger ju att ett gott skratt förlänger livet och då bidrog den här kvällen absolut till det. Jag börjar få lite små-ångest över att lämna systeryster kvar på ön. Hon har ju tagit hand om mig och pratat med Liv varje dag. Det kommer att bli ensamt utan henne. Samtidigt unnar jag henne den här resan. Man lär sig extremt mycket av att vara ifrån sin familj och sitt nätverk. Hon kommer växa som människa utan att märka det. Sen får hon komma hem till sommaren 2011 och lära Liv att gå. My kommer verkligen att vara vår dotters hjälte. Den coola hon vill sova över hos och den hon hellre vill prata tjejer/killar med. Jag är helt okej med det. Bättre syster får man leta efter.
Nu ska jag äta fetost/tomat/oliv-sallad och titta på Bridget Jones Dagbok.
.
1 kommentar:
Jag älskar dig och din dotter, trots att hon inte är född, bara för att hon är din. Så än så länge lever hon inte på egna meriter, men jag vet att detta kommer ändras första gången jag ser henne. Vi har ju ett band hon och jag, vet du, som ingen kan förklara eftersom att det är mellan mig och henne.
<3
Skicka en kommentar