I am your bodyguard

Vecka 20 + 3

Imorgon kommer Robins mormor och hans kusin Max för att hälsa på oss här nere på ön. Med största sannolikhet betyder det att vi återigen kommer att få arslet ur vagnen och faktiskt göra saker här nere. Det jag ser fram emot mest är den botaniska trädgården. Förhoppningsvis har jag en bra dag då som inte blir begränsad av illamåendet. Trots att det ska bli jättetrevligt att de kommer så är det jag tänker på att den veckan de är här kommer gå jättefort vilket betyder att jag kommer inte ha tid att räkna dagar. Vilket i sin tur betyder att när de åker hem är det bara 2 veckor kvar innan vi får åka hem! Jag vet att jag inte är riktigt frisk men försök vara utomlands du medan du är gravid ska vi se hur kul du tycker det är.

Egentligen är det skit samma. Jag får ju vara gravid. Det är så sjukt häftigt! Jag känner mig som två helt separata personer när det gäller min graviditet. Å ena sidan har jag mått illa stora delar på grund av min graviditet och jag blödde i ca. 2 veckor. Å andra sidan är det här det mest fantastiska, magiska och underbara jag någonsin varit med om. Detta gör att när människor runt omkring mig kommenterar att jag inte har en "så lätt" eller "så rolig" graviditet kan jag inte relatera till det. Det är ju jättelätt och jätteroligt! Det är svårt att förklara den här känslan. Allt jag vill skriva är ju att jag älskar att vara gravid, för det gör jag, men det låter ju lite konstigt med tanke på hur dåligt jag mått. Gick det där att förstå?

Nu lyssnar jag på You Can Call me Al av Paul Simon och ska snart upp och dansa lite. Jag vill föra mammas tradition vidare och när vi sätter på den här hemma i Skiftinge när vår busunge väl har valt att träffa oss ska vi dansa tillsammans ordentligt. För mig betyder den här låten lycka. Tack mamma!

"If you'll be my bodyguard
I can be your long lost pal
I can call you Betty
And Betty when you call me
You can call me Al
Call me Al"

.