Saknad

Ledsen att jag inte skrivit tidigare men det blev inte så viktigt där mitt i ångesten och längtan av att åka ner till Madeira. Nu har vi landat. Nu är vi hemma.

Men vänta..?

Någonstans på söndagen (för min hjärna gick såklart på autopilot fram till dess) kom jag på att jag hade lämnat mamma, syrran, Ante, Nora, Janne, mormor, Ibbe, Johan, Johanna, Joakim, svärföräldrar, morbror med familj och Jacque och Emil i Sverige. Läs min underbara vän Saras blogginlägg om just detta här så förstår ni känslan. Hon är så klok. För det kan kännas som en självklarhet men det är det inte. Man kan inte vara på två ställen samtidigt. Jag kan inte umgås med ALLA jag vill för det är fysiskt omöjligt. Detta kommer ju fortsätta när vi åker hem sen. Sara, Oskar, Linn, Anna, Nord och Tessan - de är ju utspridda över hela vårt avlånga land. Som om inte det räckte som hinder åker vi ju heller inte hem samtidigt allihopa.

Varför satte jag mig själv i den här situationen?

Nej, det är klart jag inte tänker så. Jag skulle aldrig byta ut de fantastiska människor jag lärt känna här. Ibland blir det lite tugnt bara. Och jag känner tyngden av ansvaret. Det ansvar som livet, eller vad det nu är - ödet kanske, givit mig i och med att jag fick träffa dessa personer. För jag kommer inte förlåta mig själv om jag låter dessa männsikor glida genom mina fingrar.

Oh! På tal om fingrar - JAG HAR SLUTAT RÖKA! Jag och Robin (Thank God! Annars hade det varit svårare). Än så länge går det strålande. 7 dagar rökfri och inget hetsutbrott eller avbitna naglar. In your face Emil ;) Jag är plågsamt stolt och känner mig så häslosam. Jag ska se till att detta håller. Mest bara för att kunna säga "I told you so" till systeryster. Nu kan Nora lova mig att hon inte ska röka utan att det blir hyckleri.

Det tar för lång tid att berätta om allt vi gjorde hemma i Sverige men för nyfikna kan jag berätta att vi behåller lägenheten i Skiftinge då Jennifer har ålagt sig att betala sin skuld till oss. Skönt! Och ännu skönare om hon faktiskt håller sitt ord. Någonstans känns det sådär att vi, om hon inte betalar, kommer se till att hon vid 20 års ålder har en prick i sitt register. Inte för att vi har något annat val om hon inte betalar. Men ändå. Trist.

Nu ska vi inte måla fan på väggen utan se positivt på saker och ting. En annan bra nyhet är för övrigt att jag och Robin har börjat äta väldigt mycket hälsosammare samt lagt en väldigt bra och stabil budget framöver. Som förhoppningsvis kommer resultera i en stor budget när vi kommer hem där både ny bil och körkort till mig för plats.

More news to come...

Har jag sagt att jag saknar My och mamma?