Psykoser

Det är många känslor som drar i mig just nu.. Oro för en arbetskamrat som måste vara så jäkla ensam utan sitt vanliga skyddsnät i ett främmande land då hon behöver det som bäst. Jag har svårt att sätta mig in i hennes situation. Det svårt att greppa hur det skulle vara att uppfattade världen på det sättet. Tack mamma för att du finns och för att du pratar med mig rationellt. Den här upplevelsen kunde ha blivit obehaglig om du inte funnits tillgänglig. Jag önskar att jag kunde hjälpa, men just jag är rätt låst i att bara göra ingenting. Vi tänker på dig..

Med tanke på det som hänt på jobbet idag får man lite annat perspektiv. Så man kan ju säga att ditt mail kom vid värsta tänkbara tidpunkt. Vill du leka självrättfärdig så fine, men det gör du utan mig. Jag tyckte som jag skrev när jag skickade mailet som har sårat dig. Men har bett om ursäkt för det eftersom jag var upprörd då och allt blir överdriveti sådana situationer. Du måste nog läsa det mailet igen. Jag tror mina exakta ord var:

"Anledningen till pausen är att jag just nu inte tycker om dig. Jag kommer alltid älska dig. Men du är för bortskämd, för okänslig och alldeles för van vid att få som du vill för att jag ska ha någon lust att lägga energi på dig just nu. Jag behöver en paus för jag behöver hitta tillbaka till varför jag älskar att umgås med dig, och att prata med dig."

Ser du? JAG KOMMER ALLTID ÄLSKA DIG. Det står där. Tillsammans med det jag bett om ursäkt för. Och en paus älskade T är inte att bli lämnad. Jag behövde andrum. När jag gjorde trevande försök via skype eller då jag ringde angående att A var på sjukhus var du inte tillgänglig på samma sätt överhuvudtaget. Du hade checkat ut. Så det var inte att lämna dig - det var ett sätt att hålla fast vid dig. Jag har lovat att jag alltid finns där och har aldrig brutit det löftet. Jag har alltid funnits här. Anledningen till varför jag inte hade någon energi över för att lappa ihop oss just då var för allt gick åt till att förklara hur du betedde dig då du hälsade på. Det är inte jag som sårat dig genom att säga att vi ska ta en paus - det är du som sårat mig då du bara antog att jag kunde lämna dig. Du borde inte underskatta mig på det sättet.

Gällande vad jag skriver på bloggen har varken du eller A&A med det att göra. Bara för att du väljer att ta skit från dem för att du uttrycker dig fritt tänker inte jag göra det. Out of respect skriver jag inte deras namn. Det är så långt jag sträcker mig. Jag skriver här för att jag behöver en ventil. Det kan de aldrig styra. I synnerhet inte du i form av deras budbärare.

Dåligt samvete är inte rätt beskrivning. Ledsen för att jag kunde skött det snyggare. Ibland ledsen över att jag uppenbarligen inte kunde vara ärlig med dig och beskriva vad jag kände just då. Att du inte kunde ta det. Hade jag istället bara inte hört av mig hade jag fått mitt andrum och du hade inte blivit så upprörd.

Jag vet inte hur det blir när vi kommer hem. Oavsett om vi ses eller inte så finns jag alltid här. Och kommer alltid att göra det. Jag håller vad jag lovar.