Ursäkter och statements

Jag är ledsen att jag inte bloggar oftare men jag är helt enkelt för trött på kvällarna efter jobbet och har för mycket att göra på helgerna och då blir bloggandet lidande. Jag har fått blandad kritik för senaste blogginlägget och helt plötsligt känner jag mig förflyttad 1 år tillbaka i mitt och Robins förhållande. Bara så att det är klart och tydligt: anledningen till att jag kan välja att vara så här beroende av Robin, för det är ett aktivt val, är att jag vet att jag skulle överleva själv. Jag kommer inte kommentera det vidare för jag är trött på att försvara mina känslor för honom. Vi har delat vårt liv i nästan två år nu och han är här för att stanna. På våra premisser.

Den senaste tiden har det gått upp och ner. Jag älskar att vi tillbringar så här mycket tid med Emil och Jacque, och jag vill ha det så jämt, men det blir svårare och svårare att blunda för det faktum att det inte är lång tid kvar nu. De är vår familj och det är svårt att klä i ord hur mycket vi kommer att sakna dem när de lämnar oss på denna vackra ö. Däremot är det skönt att veta att de alltid kommer att finnas där. De kommer alltid att vara en stor del av våra liv. Därför kan jag känna mig mer nervös när det gäller nya relationer. Som Sara och jag har pratat om detta ämne... Jag har träffat en del människor här nere som jag aldrig vill släppa, och som jag vet kommer berika mitt liv. Men, och det här är ett stort men, det är svårt att vara säker på att man kommer att orka hålla fast vid dessa människor när de antingen åker ifrån ön, eller vi åker. "Finns viljan så finns orken" är det mantra jag försöker leva efter men här nere har vi det så lätt. Det är som om våra relationer är serverade på ett silverfat. Hemma kommer man vara tvungen att anstränga sig mer än i en vanlig relation för att hålla sina vänskaper vid liv. Jag är bered på att kämpa. Är ni?

Igår var det bio och New Moon var det självklara valet. De böckerna och dessa filmer är för fantastiska, för storslagna, för att klä i ord. Jag vill inte förstöra deras greatness med mina ord. Dock kan jag säga att filmen inte gjorde mig besviken. Den var snyggt gjord och fångade precis som i första filmen känslan av berättelsen. Det tycker jag är det viktigaste. Filmerna kan aldrig till fullo göra de litterära verken rättvisa men så länge känslan jag hade när jag läste dem överensstämmer med känslan jag får när jag ser filmerna är jag mer än nöjd.

Idag har jag haft en heldag med Jacque och Sara. Många skratt, vilka till stor del var på min bekostnad (polsk prostiturad aka transvestit), och årets goda gärning i form av att handla allt från blöjor till konserverad mat till förmån för mindre lyckligt lottade familjer i Funchal har gjort denna dag till en av de roligaste och mest avslappnade sen vi kom ner hit. Kvällen kommer avslutas perfekt med den senaste Harry Potter-filmen och the Fantastic Four. Som självklart saknar vår vackra sol och WoW-spelande Joker.

Jag märker hur jag saknar Ante, Nora och My mer och mer ju närmare semester vi kommer. 33 dagar kvar. Jag saknar Ebba men henne håller jag koll på här: Ebba ;) Internet is my best friend. Mamma försöker jag att inte tänka på för mycket då jag sedan vårt senaste samtal har mardrömmar om att jag åker hem och hittar henne gråtandes ensam i en tom lägenhet, berusad, med cigaretter runt omkring sig, utan Ante, Nora och My, vaggandes fram och tillbaka. När jag går fram till henne tittar hon på mig och upprepar en enda mening om och om igen tills jag vaknar: "Jag är patetisk".

Sen måste jag bara få ur mig detta: I min värld så står man för sitt ord. Har man sagt att man ska hjälpa någon gör man det. Speciellt om man hävdar att man älskar människan man givit sitt löfte till och vet att det är viktigt för den andra personen. Om sårade känslor står i vägen för denna insikt bör man ta en funderare över vad man är för typ av människa.

Det finns inte bättre män. Det går bara inte.


<3