Min oas

Samma kök...

Jag sitter på jobbet och skriver mellan kunder. Varken Skype eller msn jobbar med mig de senaste dagara så jag känner mig isolerad från min familj och mår därefter.. Just nu saknar jag allt och alla. Nord har sagt att tredje månaden ska vara den värsta. Än så länge stämmer det. Jag som var så stolt över att jag klarade mig så bra. Inte hade galen hemlängtan trots att jag saknade alla. Men nu blir det bara värre och värre.. Jag ser fram emot när vi får tillbaka vår semesteransökan gällande december så att jag vet vilket datum jag får komma hem. Jag räknar bokstavligen talat ner till den 23 oktober och Teijas ankomst. Det låter creepy men jag drömmer om att se henne på flygplatsen, krama henne och aldrig släppa taget. Haha - då skulle A&A slå ihjäl mig. Fine by me, då får jag i alla fall träffa dem. Ur en aspekt är jag glad att jag inte har kunnat prata med Rågsved för jag märker att det gör fysiskt ont att höra hur de packar ner mitt hem. Det har alltid varit "hemma" men efter huset såldes har det huset varit min lugna plats. Efter skilsmässan har det varit hemma. Utan citationstecken. Med huvudet vet jag att det har med familjen att göra. Dessa härliga, underbara människor som älskar mig. A med sin tuffa kärlek, som utmanar ens intellekt och de känsliga armarna. Och A med sin känslosamhet, förmågan att få mig att känna mig helt trygg och de svarta ögonen. Sist men inte minst har vi Teija. Min bästa vän. Som jag kan prata om allt med. Som aldrig dömer, är en av de klokaste personer jag känner och som förstår mig.


Jag vet att det blev en hel roman detta inlägg men mitt hem packas ihop så jag har rätt att bli sentimental. Sentimental men ärlig.




... samma soffa sedan vi föddes