Emellanåt blir jag överväldigad av mitt behov att hålla om människor, krama dem, och komma på att det inte går. Inte på ett par månader i alla fall. Som när Nora igår sjöng "Vem kan segla..." i telefonen för mig med sin vackra röst så jag hade lust att gråta hjärtat ur kroppen. Då, och alltid, är det bra att Robin finns. En fast kropp att hålla om, och att bli omhållen. Jag hade aldrig klarat det här utan honom. Vill inte längre klara mig utan honom. På fredag firar vi 1 år och 7 månader tillsammans. Chokladkakan står på agendan.
Jag har nojjat över att folk där hemma ska glömma bort mig eller byta ut mig. Då är det skönt att ha en bror på snart 6 år som sätter en på plats:
- "Glömma bort dig? (oförstående paus) Men det KAN jag ju inte!"
Jag har pratat sammanlagt flera timmar i helgen med Teija. Det är obeskrivligt skönt att höra hennes röst och "gå ut och ta en (två, tre, fyra, fem..) cigg" med henne. På varsin balkong, i varsitt land. Saknaden efter henne är en så stark känsla att jag aldrig hade kunnat förbereda mig på den. Men hon andas och jag andas och så länge vi gör det kommer vårt band aldrig att brytas.
Jag har pratat med mamma också. Hon är en klippa. När jag tror att jag ska bli galen finns hon där och ger mig råd. Trots att jag ibland är frånvarande för att jag kan inte känna för mycket med henne. För det är inte meningen att jag ska behöva henne så mycket som jag gör.
Idag ska vi steka pannkakor, träna med Emil och spela Heroes.
Wherever I go
I want you to know
That I carry your smile beside me
- Jackson Browne, The light from your smile
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar