Men jag menar snarare från början. Hur mycket jag än hävdar det kan man inte se på dig att du är underbar. För att göra det enkelt för mig säger jag ibland att det bara handlade om att du är skitsnygg och att resten av du kom senare.
Det var inte så enkelt...
Det är svårt att sätta fingret på det men jag kan tänka mig att mycket handlar om att jag är uppvuxen i en familj där man trodde på att hitta den person som är värd att kämpa för och sen höll det. Inte utan ansträngningar men att det kom naturligt.
Du är den första personen jag träffat som från början tyckte om mig för mig. Jag har aldrig spelat en roll för dig. Aldrig försökt lista ut vad du menar när du säger något.
Trots en stor kärleksfull familj som jag vet att jag är bortskämd med har jag alltid känt mig lite lost. Ensam i all gemenskap. Tills du kom.
Du tycker att jag är stark och duktigt och modig i mig själv, mina val och mina åsikter. Men har inga krav på att jag ska klara allting själv. Hela ditt väsen säger "vi gör det tillsammans".
Det gör inte mig inkompetent, osjälvständig eller svag. Det gör inte att jag tappar bort mig själv eller gör mig själv mindre viktig. Och jag menar inte att jag har hittat min andra hälft. Vi är båda egna individer i en tvåsamhet.
Det betyder bara att jag har släppt in dig. Rivit mina försvar och delat med mig av mitt innersta, innersta. Jag har aldrig varit mer stolt eller lycklig över ett val i hela mitt snart 20-åriga liv.
Du ligger här bredvid
och jag känner hur du andas
att älskas utav dej
är det vackraste för mej
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar