Sorgearbete

"Visst finns det dagar som jag kan vara snäll och låtsas
som förut

Och visst finns det dagar som det kan göra ont att se dig
ramla häromkring

Det fanns en kärlek men den har brunnit ut

Du fick för stor del av mitt liv, jag kunde inte andas
tillslut"

Jag blev förälskad i dig kring jul 2005 och vi har följts åts sedan dess. Du har varit min bästa vän så länge att jag nu går omkring med ett hål i bröstet för att du inte klarade av förändring. Sakta med säkert gled du undan för att du inte ansåg att vi hade mer gemensamt än vår livsstil. Det är nog det jag aldrig kommer förlåta dig. Visst ler jag när vi ses och saknar dig men avgrunden är för stor.

"Och jag som trodde jag var kvar, jag har börjat på
nytt

Det vet jag när jag ser dig, vart har du tagit
vägen?"

Jag trodde verkligen vi skulle hålla. Helt ärligt! Jag såg dig som brudtärna på mitt bröllop.

"Du är kvar med samma folk
...
Lever kvar i samma damm, och du går i samma kläder
Blir glad av samma rus, som en lögn i vackert väder i ett övergivet
hus"

Du vill ingenstans. Eller så är du för rädd för att försöka.

"Det finns ingen att behaga, inget att förklara

Inget att försvara"

Väldigt länge trodde jag att jag behövde be om ursäkt för att jag blivit del av en tvåsamhet, att jag hittat en person som jag vill dela mitt liv med. Men det är du som borde be om ursäkt för att du inte klarade av att all min tid inte gick till dig. Jag trodde att du var starkare än så. Jag hade fel.

"Jag gav upp för länge sen"

Jag vet varför jag ger upp dig nu. Varför gav du upp?