...and the fairytale continues...

Det var ett tag sen jag skrev. Det blir så med nästintill obefintlig tillgång till internet.

Ja, vad ska jag skriva då? Det är så mycket som har hänt..

Jag har tagit studenten! :) Det var bland det roligaste jag gjort. Tjejerna var samlade igen <3 Jag är så jävla stolt över oss allihopa!

* Maja, trots att hon var så trött på skolan att hon kunde spy, lyckades ta sitt diplom med bravur och har planer på att dra till Nya Zeeland som au pair eller flytta till Göteborg. Var hon än hamnar kommer hon att lyckas. Jag vet det. Hon är den typen av människa som lyser av en inre kraft som är beundransvärd. Jag kommer alltid att älska henne.

* Madde har sagt upp sin lägenhet och sparar ihop pengar för att resa och ser världen innan hon bestämmer sig för vad hon vill göra. Med sina betyg ligger världen för hennes fötter och bara väntar på henne.

* Fias slit har givit utdelning och jag har svårt att föreställa mig någon som förtjänar det mer än vad hon gör. Hon har redan hittat ett ställe i Göteborg och åker dit till hösten för att plugga franska och fundera på sina miljoner valmöjligheter.

Det är svårt att beskriva hur lyckligt lottad jag känner mig för att jag har lärt känna de här människorna. De är vackra på insidan såväl som på utsidan. Oavsett vad som händer i framtiden kommer de alltid ha reserverade platser i mitt hjärta, och där kommer de stanna tills hjärtat väljer att stanna. Så mycket de har hjälpt och stöttat mig under de senaste åren gör att jag är övertygad om att utan dem skulle jag varit förlorad.

Själv är det Komvux till hösten som gäller. Den 11:e augusti börjar det och jag är peppad till max. Jag har inte sett fram emot skolan så här mycket sedan jag gick på mellanstadiet. Det känns som om allt börjar hamna på plats. Det här är det första trevande steget mot Universitetet i Lund - Juridik är målet.

Robin kommer hem om 4 månader och jag har aldrig mått bättre. Det har varit en påfrestande tid men det känns som om allt är påväg att lätta. Mamma mår bra - hon har kommit in på Analytikerutbildningen, vilket är välförtjänat, och Nora börjar i ettan till hösten. Ante blir fem om mindre än en månad och syrran påbörjar snart sista året på gymnasiet och blir 18 år. Jag blir helt vimmelkantig av hur fort tiden går. My blir 18...

Pappa är väl den pusselbit som borde saknas. Den gör inte det konstigt nog. Självklart tänker jag på honom, men det är gamla minnen. Den personen han är nu känner jag inte och vill inte känna heller. Emellanåt slår det mig att väldigt lite av hur mitt liv ser ut blev som jag hade tänkt mig när jag var yngre. Det låter klyschigt men livet blir aldrig som man tänkt sig. Tidigare fick jag panik när jag tänkte sådana tankar - nu är jag bara tacksam.

Kim.