Not so nervous any more...

Vet ni vad jag har kommit fram till? Oavsett hur det går med A, om jag blir sårad eller om det faktiskt skulle bli nåt (och det ena utesluter inte det andra) så är det ju det här jag så ofta efterlyser; att jag känner något. Om han inte känner likadant så är det bara att beklaga men inte ett skäl till att låsa in mina egna känslor. Hur ofta har jag inte bett om att nån, vem som helst, ska få mig att känna något, i stort sett vad som helst? Allt för många gånger för att jag ska fega ur nu. Jag behöver inte ha bråttom eller ångest, tiden får ha sin gång så får vi se vad som händer. Men jag vägrar att sell myself short, om du fattar. Nu menar jag inte att jag ska kasta mig vid hans fötter och kyssa dem, lite smart får man väl vara? ;) Jag säger bara att "okej, det kanske finns en möjlighet att jag kan känna något mer för den här killen och det är TILLÅTET". Förut har jag uppfattat det som ett tecken på dumhet, att jag inte fattat bättre. Nu har jag kommit fram till att det är mänskligt. Och tack gode Gud för det! Det är på tiden att jag känner något för nån, och egentligen hög tid att jag blir sårad. Jag kan ju inte gå genom livet i en skyddande bubbla. Livet måste upplevas och gör emellanåt jävligt ont.

Herrejävlar vad djup jag blev!

Men tror du inte det kan stämma? Jag kommer säkert att slå mig själv i huvudet för att ha tänkt så här när jag väl blivit sårad, men det får jag ta. Det kan jag ta. Det tänker jag ta mig fan ta!

Nu är jag oskyddad...

Äntligen! Tack för det.



Kim Killgren de Klonia <3